Panamerica

---

Här kan du läsa kopior av hemskickade resebrev. Å, Ä och Ö saknas.

Valparaiso, Chile, november 2002

Under de senaste tva veckorna har jag fatt kanna pa Chilensk gastfrihet. Tillbringade nagra dagar hos en familj i Santiago. Det ar en familj jag aldrig traffat forut. De ar mina kompisars kompisars slaktingar.

I Santiago finns mycket offroadmotorcyklar. Hondas och Yamahas 250-350 dominerar. Carabineros (polisen) kor landsvagshojar, offroadare och scootrar. Det finns patagligt manga av dem.

De senaste dagarna har jag varit i kuststaden Valparaiso. Centrum ligger pa plan mark nere vid vattnet medan de flesta manniskorna bor pa de branta kullarna runt omkring. Hav och branta kullar och losgaende gatuhundar ar nagra karakteristiska drag for staden. Det ar hit min motorcykel har kommit efter 37 dagar till havs. Fram och tillbaka mellan fraktbolagets kontor, tullen, hamnnomradet och tullen dar samt ett antal stamplar och dokument senare kunde jag rulla ut. Det tog omkring atta timmar att fa ut cykeln. Efter bara nagra minuters fard blev jag jagad av tre ilsket skallande hundar. Undrar om de hugger?

Den totala kostnaden for att fa cykeln korklar i Chile hamnade pa knappt 7000 kr. Da ingar frakt med lastbil i Sverige (Mjolby till Goteborg), hamn och tullavgifter i Sverige och Chile, fraktkostnader med bat samt en forsakring. Inget var skadat och cykeln startade utan problem.

Under de senaste tva veckorna har jag sett en BMW fran USA, en Honda fran Frankrike. Fyra tyskar (tva BMW och tva Husqvarna). Det ror pa sig.

Nu borjar en resa soderut genom Chile.

Idag aker jag till "min familj" i Santiago, kanns lite pirrigt att behova kora dar. Imorgon hoppas jag att borja aka soderover. Forsta strackan ner till Temuco (ca 50 mil) tankte jag ta via motorvag. Knappt tio mil oster darom ligger nationalparken Congilliu den vill jag besoka. Sedan far vi se. Ner till Ushuaia, sodra Argentina, ar det drygt 300 mil.

Hamnarbetarna hjalpte till att oppna ladan. De hjalpte till lite for mkt. De skulle satta dit mitt styre och borjade leta i mina lador efter skruvarna utan att jag bett om det. Det tog nagra minuter innan jag sjalv kom ihag var jag lagt skruvarna.

December, Ushuaia

Carratera Austral borjar i Chaiten som ligger sydost om Puerto Mont. Det ar en lang stracka som soker sig fram i ett glesbefolkat omrade kantat med berg och floder. For att komma dit maste man aka farja. Pa turistinformationen i Puerto Mont sade de att det gar en farja fran Quellon pa on Chiloe. Val i Chiloe visar det sig att den inte ar i trafik forren i slutet av december. I stallet maste jag aka till Chacabuco som ligger langre soderut längs carretera austral. Den har delen ar mycket fin. Det ar aldrig svart att fricampa med friskt vatten fran Anderna utanfor taltet. Det som kan stora ar att det regnar forhallandevis mycket. Jag har dock tur och solen skiner. Vagarna har kantas av lupiner och maskrosor. Soder om Coyhaique moter jag Uwe och Ramona fran Tyskland. De har under de senaste tva aren akt genom Mellanostern, Afrika, Australien och Nya Zeeland. Nasta tre planerar de att kora i Syd-, Central-, och Nordamerika samt fran Japan till Tyskland. Vi beslutar att gora sallskap till Ushuaia.

I Cochrane, langre soder ut pa Carratera Austral mots vi av en man vars graa har och hastsvans doljs under en cowboyhatt. Hans sporrar skramlar nar han gar. Hans namn ar Washington Baez. Han bodde 19 ar i Sverige. For 12 ar sedan flyttade han tillbaka till Chile for att ta hand om familjens gard pa 2 400 hektar. Dar betar 250 kor och ett tjugotal hastar. Han vill se mer svenska turister i sodra Chile. Har ni vagarna forbi fraga efter Washington Baez, han bjuder garanterat hem er om ni lovar att prata svenska med honom. Det sista han ber mig ar att skicka en bok med svensk grammatik.

Soder om Chile Chico tar vi en liten vag och krossar gransen in till Argentina. Den Argentinska gransposteringen ligger ode langt fran narmaste granne. Platsen liknar mer en gard an granspostering. Gransvakterna lever det lugna livet har, de bar gummistovlar och jeans, vattnar sina gronsaksland och tar hand om hons och hastar. Efter det att alla dokument ar klara blir vi inbjudna pa snaps och drink, klockan 10 pa sondagsmorgonen.

I Argentina kommer vi in i den blasiga delen av Patagonien. Det lar kunna blasa over 100 km/timme har. Det finns inget som stoppar vinden har, landskapet ar oppet med grasbevuxna kullar. Vinden i kombination med spariga grusvagar med lost grus och ett och annat hal frestar pa bade forare och maskin. Vid tva tillfallen har svetsfogar pa hallarna till packvaskorna sprucket. Det ar dock latt att hitta svetsare.

For att komma till Ushuaia maste man korsa gransen mellan Chile och Argentina flera ganger. Varje gang har vi blivit inbjudna for att provsmaka nagot. Pa julafton nar vi anlander vi till den Chilenska tullposteringen i San Sebasian pa Eldslandet blir vi "kvarhallna". De bjuder pa mycket mat och dryck hela natten lang.

Sista dagen innan vi nar Ushuaia vraker regnet ner pa oss for forsta gangen. Det ar dessvarre inte sarskilt ovanligt har nere. Temperaturen ar som en sval svensk sommardag. Vi hade till och med frost en morgon. Vi far gladja oss att det inte ar morkt forren 23.30 och ljusnar 05.00.

Varje ar samlas motorcyklister fran hela varlden har runt nyar. En anledning ar sakert for att det ar varldens sydligaste stad, det gar inte att kora langre soder ut.

Salta, Argentina, januari 2003

Nyar firas med motorcyklister och bilister fran Tyskland, Schweiz, Belgien, England, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Det ar 16 motorcyklar och tre bilar. Aven lokalbefolkningen ar med.

Innan jag fortsatter norrut blir det nagra dagar i den "overbefolkade" och mycket dyra nationalparken Torres Del Paine som ligger i Chile. Vill man stracka pa benen ar det dock en fin och lamplig plats.

Vag nr 3 pa Argentinas ostkust kampar om forstaplatsen i tavlingen "Varldens trakigaste vag". Mil efter mil spikrakt rakt fram. Vagen kantas av buskar och gras och i det platta landskapet far vinden ordentlig fart.

Nar jag narmar mig Puerto Madryn kommer varmen tillbaka och Helly Hnasen kommer langst ner i packningen.

I Punta Tomba finns Argentinas storsta pingvinkoloni. Man bokstavligen snubblar over pingviner. Det gar med andra ord att komma mycket nara.

Utanfor Puerto Madryn ligger Peninsula Valdez. Platsen ar kand for sjolejon, sjoelefanter, valar och spackhuggare. Sjoelefanterna ar mojligt att ga anda fram till medan sjolejonen kan vara agressiva sa dar tvingas man att halla sig pa avstand. Under februari och mars ar det mojligt att fa se spackhuggare som kastar sig upp pa stranden for att hugga sig ett sjolejon.

Pa en ode strand lyckas jag kora ner backhjulet och fastna. Efter tva timmars svettigt arbete ar jag pa vag igen. Tyvarr kom det in stenar mellan kedja och drev, vilket medforde att en kugge pa drevet gick av. Narmaste KTM-handlare finns 150 mil bort i Chile. Pa vagen mot Chile lyckas jag fa min forsta punktering.

Nar det ar dags att korsa Anderna for att ta sig in i Chile visar kartan en vag som verka lamplig. Val pa plats visar det sig att det inte finns nagon vag eller gransovergang. Det ar bara att vanda tillbaka och forsoka glomma 20 onodiga mil.

Efter servicen i Chile aker jag tillbaka till Argentina. Den har gangen fragar jag om det finns en gransovergang dar kartan visar. Det finns och det ar oppet. Det visar sig dock att det ar 20 mil mycket dalig vag. Vid ett flertal tillfallen tvingas jag korsa bade storre och mindre vattendrag.

Senare berattar den Argentinska tulltjanstemannen att kartan ar fel. Vagen gar inte rakt oster ut, den fortsatter istallet sydost. Detta innebar ytterligare "onodiga mil" eftersom jag stravar norrut. Hur som helst var det ett aventyr och det kanndes som jag kom riktigt nara Anderna.

San Juan ar ett stort vindistrikt i vastra Argentina. Pa en bensinstation har fragar jag efter vagen till narmaste camping. Efter vagbeskrivningen ger jag mig ivag. Nar jag ser skylten borjar de i bilen framfor blinka och peka mot skylten. Vi stannar till vid vagkanten. Det ar Victor och Mario, det ar tva grabbar, drygt 20 ar gamla. Troligen sag de mig pa macken. Pa knagglig spanska respektive engelska forstar jag att det ar ett "daligt omrade" med mycket kriminalitet. Campingen har inga andra gaster. De rader mig att sova pa hotell i stan eller aka ytterligare 15 mil till nasta stad. Jag tackar och vi skiljs at. Trots att klockan ar 21.00 och solen precis har gatt ner bestammer jag mig for att fortsatta. Plotsligt dyker Victor och Mario upp igen. Nu erbjuder de mig att overnatta pa Victors arbetsplats. Han ar MC-mekaniker. Bakom verkstaden finns plats att sla upp ett talt, de erbjuder mig aven tillgang till toalett och dusch. Det ar en svar sitiuation. S! ka jag lita pa dem och folja med eller ska jag utga fran att de vill ha mina pengar. Jag bestammer mig for att folja med. Den natten hade jag lite svart att sova. Det gick bra och idag har jag tva nya vanner.

Norr om San Juan blir det bara varmare och varmare, temperaturen gar ofta upp till dryga 30 grader. Fortsatter norrut via La Rioja. Soder om Tucuman kor jag mot Cafayate. Fran Cafayate gar en mindre bergsvag genom ett "halvokenlandskap" mot Cachi. Vagen kantas av haftiga bergsformationer och kaktusar. I Cachi finns aldre byggnader kvar fran den tid da spanjorerna kom till omradet. I ovrigt har manga av de aldre byggnaderna forsvunnit fran trakten pa grund av jordbavningar.

Innan jag nar Cachi stannar jag for att dricka lite vatten. Da dyker Argentinas svar pa Marlboro Man upp. Jag kan inte lata bli och fragar om jag far ta en bild. Inga problem, han poserar som om han aldrig gjort nagot annat. Innan vi ar klara tycker han att jag ska sitta upp pa hasten. Sagt och gjort jag hoppar upp och han tar en bild.

Imorgon fortsatter jag fran Salta mot Bolivia.

Bolivia, februari

Sammanfattningsvis ar Argentina och Chile mycket latt att resa i. Det paminner till vissa delar om Europa. Framfor allt Argentina ar mycket billigt. Har man tankt att besoka landet ar det ratt tid nu.

Pa vag over till Bolivia blir jag kvarhallen ett par timmar pa den Argentinska sidan. Plotsligt kliver Soosa in. Han ar ett hogre befal som pratar engelska, vilket inte alla gor. Du ar inte anhallen ar det forsta han sager. Vi maste vanta pa svar fran Buenos Aires angaende din motorcykel, det ar det som drojer. Till det yttre ar han en mullig person med mork mustach och snaggat har, till det inre social och pratsam. Han borjar genast beratta om hur det gick till nar Argentina blev sjalvstandigt 1810 och hur de sista spanska soldaterna kastades ut 13 ar senare. Under tiden vi pratar bjuds jag pa mate. Det paminner lite om te och dricks med nagot som liknar sugror. Behallaren det dricks ur skickas laget runt,. men innan man skickar den vidare maste den tillbaka till den som fyller pa vatten. Skickar man den vidare direkt sager sagnen att man ger bort sin lycka till den som far behallaren. Att dricka mate ar mycket vanligt och en social sak i Argentina. Till sist kommer medde landet fran Buenos Aires och jag far ge mig av.

Jag kommer in i Bolivia i Villazon. Man marker en skillnad direkt. Forst och framst att stor del av Bolivias befolkning ar indianer. Kvinnorna klar sig med hatt och kjol. Ofta starka farger. Tiggeriet ar tillbaka, barn som kan ett engelskt ord - money, money. Tidigare upplevde jag bara lite tiggeri i Chile, inget i Argentina.

Pa grund av forseningen vid gransen hinner jag inte fram dit jag tankt utan slar upp mitt talt bakom nagra buskar samtidigt som morkret faller.

Mitt mal nasta dag ar Salar de Uyuni. Det ar drygt 20 mil dit med mycket dalig vag. Endast 5% av vagnatet i Bolivia var asfalterat 1995. Vagskyltar saknas helt langs den har vagen och det blir till att fraga manga ganger. Salar de Uyuni ar varldens storsta och hogst belagna saltsjo. Det ar vitt, det ar salt, det ar nastan 10*10 mil. Mitt dar ute finns "Isla de Pescado" eller Fiskarens o. Den ar full av kaktusar som blir upp till 6 meter hoga. Salar ar inte det vackraste jag sett men mycket imponerande.

Pa vagen norrut mot La Paz kantas vagen delvis av indianer. Runt om i Bolivia sparrar de av vagarna, det finns exempel pa resenarer som fatt vanta veckor pa att komma fram. En av anledningarna lar vara att de vill fortsatta att odla kokablad, vilket de tuggar for att lindra hunger och effekten av de hoga hojderna. USA hotar dock att dra tillbaka sina bidrag om produktionen inte upphor. Som tur ar finns det bevapnad polis langs de vagar jag aker och jag slipper vagsparrar. Daremot forsatter vagarna vara daliga, hal i vagen, tvattbrador, skarpa kurvor, stenar och ett flertal vattendrag att korsa. Det ar sommar och regnperiod nu vilket gor att vattnet fylls pa. Jag lyckas gora en djupdykning och darefter gar inte KTM:n som den ska. Det visar sig vara vatten i forgasaren.

Jag paserar Potosi som ar en av varldens hogst belagna stader i sin storleksklass, 4000 m.o.h. Manga stader har mycket gamla och fina byggnader som spanjorerna lamnat efter sig. Pa det hela kanns inte "mitt Bolivia" sa tilltalande. Generellt ar manniskorna mycket mer reserverade. Ibland tittar de fundersamt pa mig nar jag forsoker fraga nagot. Via La Paz tar jag mig in i Peru.

I Peru maste jag gora ett vagval. Langs bergen till det beromda Cuzco och Machu Picchu, eller ner langs kusten. Det blir kusten som vinner. Anledningen ar regnet, det ar blott, fuktigt och kyligt i Anderna nu, langs kusten ar det varme och torrt. Hela kusten bestar av oken i olika variationer.Det kanns inte sa inspirerande och jag kor genom Peru forhallandevis fort.

Nar jag narmar mig Ecuador provar jag bergen igen. Kor in i Macara i sodra Ecudaor. Mycket riktigt ar det mycket moln, kyligt, blasigt och dagliga skurar.

Costa Rica, mars

Som i sa manga lander i sydamerika finns det flera olika klimat i Ecuador. I bergen dar jag aker fortsatter molnen, regnet och det kyliga vadret. Detta leder dock till att allt kanns mycket gront.

Pa vag mot Quito stannar jag och fragar en indiankvinna om jag kan fa ta en bild. Hon reagerar pa samma satt som indiankvinnan i Bolivia. Det vill saga, tittar lustigt pa mig, ror sig bort fran mig samtidigt som hon svarar nej.

Val i Quito maste jag vanta nara en vecka for att fa cykeln fraktad med flyg till Panama.

Pa hotellet i Quito traffar jag tva grabbar fran Kongo. Vi pratar lite och de fragar vad min Buisness ar, dvs mit jobb. Jag berattar och fragar sedan vad de gor. Vi ska visa dig senare far jag till svar. Nagot senare gar vi in pa deras rum, de stanger och laser dorren. Med en tyst ton sager de att de har ar en hemlighet sa jag far inte beratta for nagon.

De lagger en akta dollar sedel i klam mellan tva blanka pappersbitar av samma storlek som en dollarsedel. Allt bestryks med kemikalier. Nar det sedan tvattas i ett nytt bad har de tva nya sedlar. De pastar att den akta behovs for att ge ratt farg at kopiorna. De fragar om jag vill bidra med de akta och fa en ny sedel pa kopet. Jag avbojer och berattar att jag tanker fortsatta rakna trad.

Nar jag anlander till Panama City tidigt pa morgonen skulle min motorcykel redan vara dar och jag skulle kunna fortsatta samma dag. Tyvarr fungerar inte allt som det ska jamnt, jag blir tvungen att vanta en vecka. De pastar att de hade fel pa planet.

I Panama ar vadret mkt varmt med hog luftfuktighet. Panama City har en modern del med skyskrapor som sticker upp over horisonten. I andra delar av staden blir man pamind om att man fortfarande ar i centralamerika. I vantan pa cykeln tar jag en titt pa Panamakanalen. Den blev klar i borjan av 1900 talet. Drygt 20 000 pers dog under arbetet, mest av tropiska sjukdomar. Eftersom USA bidrog med mkt pengar och kunskap vid byggandet sa hade de kontroll over kanalen anda fram till 1999 da Panama fick styra over den. 2001 betalade ett franskagt kryssningsfartyg 200 000 USD for att fa aka igenom. Kanalen drar in stora summor till landet.

Sa var det antligen dags att hamta cykeln. Jag hade laddat lange for det och slappte fram mitt vikingablod. De ska inte komma undan utan att ge mig viss kompensation for att jag tvingats bli i Panama City en extra vecka. De ar ovilliga men till slut far jag 125 USD.

Antligen pa vag igen. Dagen efter vinkar polisen in mig. Kort dar pa kommer en mcpolis. Han har sett nar jag under 2 sek och 7 meter korde pa fel sida om heldragen linje. Bilen framfor blinkade och holl till hoger och det var ingen motande trafik. Skitsak enligt mig, men att saga det pa spanska. De fragar efter korkort och pass. Jag ger dem orginalen, vilket var ett stort misstag. Da ar jag genast i deras vald. De sager att jag ska folja med. Fragar var, men far inget svar. Vi stannar langre fram langs huvudvagen, dar det inte finns nagra andra manniskor. Dar vill han ge mig boter pa 50 USD. Efter en stunds disskuterande blir det 10 USD som gar dirket i polisens ficka. Korruptionen ar pataglig.

Tar ett par dagar pa Bocas del toro. Det ar en ogrupp i nordvastra delen av Panama. Patagligt med turister har som vandrar langs stranderna, dyker och surfar. Av nagra lar det kallas det nya Galapagos.

Aker vidare till Puerto Viejo i Costa Rica. Har ar verkligen en tillbakalutad stammning. Surfare, surfbrador, rastaflator, reagge ar det som galler. Patagligt mkt gar i fargerna rott, gult och gront.

Acapulco, Mexiko, mars

Sista dagen i Costa Rica hamnar jag mitt i en Fiesta. Den storsta tillstallningen for kvallen ar nar de slapper los Torron, d.v.s. tjuren. Inne pa Arenan samlas byns alla grabbar och yngre man. Det vantar de pa att fa se tjuren i ogonen for att sedan springa fram och nudda vid dess horn. Nar tjuren lugnat ner sig kommer cowboysen for att fanga honom och fora ut honom. Sedan ar det dags for nasta tjur.

Jag var lite orolig for att korsa in till Nicaragua. Hade hort manga skrackhistorier om hur svart, korrumperat och byrakratiskt det kan vara. Som tur var traffade jag pa ett Kanadensiskt par nagra mil innan gransen. Nagra veckor tidigare hade de kort soderut, darmed hade de skaffat sig lite rutin. Nar vi visar vara gringoansikten vid gransen kommer de springande. Hjalpredorna alltsa, de som mot en eller tva dollar hjalper dig runt. Vi valjer en som har ett sarskilt idkort runt halsen, det visar att han har tillatelse att vara dar. Innan vi ar klara har vi slussats runt till sex olika personer pa olika platser. Det ar stamplar, kopior, dokument och avgifter. Det hela tar ett par timmar. Innan vi kor in i landet maste vi till "besprutningen", dacken pa vara motorcyklar besprutas med nagot gift.

Stannar inte lange i Nicaragua. Pa den korta tid jag ar dar hinner jag traffa pa min andra korrumperade polis under resan. De letar verkligen efter fel, minsta lilla grej och de ser stora dollartecken.

Att kora in i Honduras innebar annu mer arbete an Nicaragua. Men med "hjalpredorna" gar det forhallandevis bra.

I San Pedro Sulan, Honduras, letar jag efter en KTM verkstad. Antagligen ser jag nagot bortkommen ut nar jag tittar pa min karta for plotsligt ropar nagon "Do you need help". Det ar Mario som kommer for att hjalpa mig. Det visar sig att jag maste aka till Guatemala City for att fa min "blodande" framgaffet lagad. Innan vi skiljs at har Mario visat mig till den lokala marknaden samt bjudit pa en ol.

Att kora i Guatemala City ar inget jag dromt om, hur som helst hittar jag ratt och kommer fram till KTM verkstaden utan problem. Jag forklarar problemen och de atgardar det hela. De pastod att mina packningar bara var smutsiga och i ovrigt i fint skick, av den anledningen gjorde de bara en rengoring. Dessvarre upptacker jag nasta kvall att det lik forbannat kommer olja. Vad ska man gora?

Innan jag lamnar Guatemala besoker jag en mycket fargstark marknad. Det ar indianderna som saljer klader, dukar m.m. med mycket farg.

Att korsa in till Mexiko gar utan problem. Val inne i landet tvingas jag stanna vid flera militarposteringar. De forsta soker igenom min packning, medan de senare later mig passera.

Three Rivers, Kalifornien, USA, april

Langs stora delar av vagarna i Mexiko fortsatter jag att se patrullerande militarfordon samt att bli stoppad i deras vagsparrar. For det mesta slapper de igenom mig utan problem. Nagra av dem ar dock nyfikna och vill soka igenom min packning. De letar efter vapen och narkotika..

Jag valjer att kora in i USA via Nogales i Arizona. Det ar en mindre stad och gransovergang. Det gar ofta smidigare och snabbare pa det viset.

For att fa kora in i USA kravs officielt ett bevis pa att man ska lamna landet, oftast i form av en t o r flygbiljett. Da jag saknade detta hade jag lite funderingar runt hur det skulle ga. Det gick utan problem. Efter att ha svarat pa fragor som, "Hur lange ska du stanna? Vart ska du aka? Hur ska du forsorja dig? Bevisa hur du ska forsorja dig!, var det bara att betala 6 USD och kora.

Aret ar 1881 och broderna Earp, Virgil och Morgan samt Doc Holliday gick mot OK Corral for att avvapna Clantons anhangare. Sheriffen i Tombstone, Virgil Earp, kravde att Clantons skulle lagga ifran sig vapnen. Inom 30 sekunder lag Tom och Frank Mclaury och Billy Clanton pa gatan. Virgil, Morgan och Holliday fick mindre skador. En sak ar saker enligt historien, en av Earp broderna skot forst och gav darmed de andra en mycket liten chans.

Innan man aker in i Tombstone mots man av en jatteskylt med revolverman samt texten "Gunfights every day". Som tur ar ar det bara ett inovat skadespel av den beromda eldstriden. Tycker man att historien om "the wild west" ar intressant ar Tombstone val vart ett besok. For den som ar riktigt intresserad finns huset Wyatt Earp bodde i till salu just nu. Enligt reklamen lar det vara goda fortjanstmojligheter.

Pa och bredvid vagen, runt om i oknen, i Arizona ser man dem, "The snowbirds". Det ar ofta rika aldre manniskor som flyr vintern i norra USA och Kanada. De kommer med sina motor homes, det vill saga mycket STORA husbilar. Det ar inte ovanligt att de har sin lilla personbil pa slap efter.

Hos KTM handlaren i Mojave traffar jag Donna och Scott. De ar verkligen intresserade och hjalpsamma. De ringer runt for att hjalpa mig fa tag pa ett telefonnummer samt hitta internet. Innan vi skiljs har de hunnit med att bjuda mig pa middag.

De har korta motena med manniskor man aldrig sett tidigare och aldrig kommer att se igen fortsatter att ge hopp for manskligheten.

Three Rivers ligger pa kanten till bergskedjan Sierra Nevada i Kalifornien. Medan en del kyla och sno finns uppe i bergen har varen slagit ut for fullt nere i Three Rivers. I Sierra Nevada vaxer varldens storsta trad (matt i volym), Sequoia traden. De skyddas i national parkerna Sequoia och Kings Canyon.

Storst av dem alla ar General Sherman, han ar drygt 80 meter hog, diametern vid marken ar 11 meter och volymen ligger runt 1400 m3.

Motorcykeln fortsatter att dra till sig uppmarksamhet. Nastan det forsta en man sager ar "We are not al like our president". Han sager det pa ett satt dar han nastan ber om ursakt och skams en aning. Sedan foreslar han att jag ska gora han och hans vanner sallskap pa en kort tur bland Sequoia traden. Jag avbojer da jag sitter och vantar pa ratt ljus for att fota General Sherman.

Linköping, april

Resan avslutas med ett antal dagar i LA. Bl.a. besoker jag Venice beach. Här samlas och umgas manga sorters manniskor. Man surfar, styrketranar, akar rollerblades, spelar basket o.s.v.

Nar jag lamnar KTM:n i hamnen i Long Beach moter jag tva svenskar. De ska skicka hem en bil de köpt med samma bat som min KTM. Med sin andra bil skjutsar de mig tillbaka till Venice.

Nu när jag kommit hem börjar ett hårt arbete för att dra in nya pengar till nästa resa.