Peenemünde

………….Från sid 34-35, 54-55.

Genom gårdsägorna går landsvägen mellan Vist och Grebo kyrkor. Sturefors gårdsägor sträcker sig från Vist kyrka till nära sockengränsen. Båda gränserna markerades genom stabila grindar, mot Grebo var det en vanlig bastant landsvägsgrind, som brukades då för tiden emellan ett par massiva ekstolpar. Allt var tjärat eller målat i svart och grinden kallades därför svarta grinden. Ner mot Vist kyrka voro stolparna vita, monumentala, uppmurade av sten och tegel, de finnes kvar än i dag. Grinden här var en präktig stark och vackert snidad port av ekvirke, men den liksom den svarta grinden är nu borta. Liksom den ståtliga s.k. vita porten med sina vackra konstsmidda grindar vid entrén till infartsvägen till slottet så var porten vid kyrkan entrén till gården i sin helhet.

Här vid porten ligger en vit stuga, byggnadsmaterialet är gråsten och tegel. Med sitt spetsvinkelbranta tak, runda fönster i gavelröstena påminner den mycket om en tysk bondstuga. Över förstudörren läser man det tyska namnet "Peenemünde" som påminner om den tid då Sverige ägde land på andra sidan Östersjön. På stugans knutar ser man dock ett av de typiska Bielkes byggnadsmärken från denna tid, det är tvärränder som pryder murytorna.

Sagan som tar vid där historien tystnar säger: En Östgöta grenadjär som varit med i sjuåriga kriget och då deltagit i försvaret av Peenemünde skans i svenska Pommern hade blivit tysk fånge. Efter krigets slut kommer han hem, som krigsminne hade han fått ett träben, det rätta hade kriget tagit. Men värre var att när han kom hem var han hemlös, på torpet gick en ny knekt. I sin bedrövelse gick han och klagade sin nöd för Greve Bielke, som när han fått knektens historia, utnämnde honom att såsom han stått på vakt och stridit för riket i dess yttersta utpost, skulle han få stuga och bli Sturefors yttersta vakt. Stugan skulle kallas för Peenemünde, efter den Pommerska skansens namn. Om sagan är sann vet ingen men den är vacker nog för att ej glömmas bort. Porten kallas alltjämt för Peenemünde-porten.

Så följer en lång uppräkning av greveparets olika intressen, främst grevinnan Paulines olika göromål. Men det är en annan historia. HF.

Hon gav inte blott praktiska råd utan personligen tog hon del i de underlydandes liv och ställning. På godset var en mängd backstugor och s.k. undantagskammare, bebodda av åldringar som fick föra ett mycket sparsamt leverne för att inte svälta ihjäl.

Något ålderdomshem fanns inte utan socknen var uppdelad i fyra fattigrotar som hade att svara för sina nödträngda. Principen var att ju mindre man kunde bistå den fattige från kommunalt håll, dessbättre var det.

Vid Sturefors var, förutom dem som var lyckliga nog att få ha en stuga för sig själva, gårdens fattigstuga den sista stationen före kyrkogården de gamla hemlösas tillflykt.

Peenemündestugan hade blivit fattigstuga. I ett mörkt rum och ett litet rum utan eldstad, som fick användas som förrådsrum och en liten kammare på vinden voro inhysta flera åldringar som i sin skröplighet skulle sköta sig själva. Till sitt uppehälle hade de ytterst lite i allmänt bidrag att leva på. 28 kg mjöl och 20 kronor i penningar ansågs vara tilltaget i överkant som bidrag per individ och år. Det hela hade ju inte gått om inte de gamla hade haft sina vänner ute bland folket, som av sitt knappa bröd delade med sig åt de gamla. Man kan tänka sig hur det skulle vara i en sån stuga. När det vid tillfällen skulle vara ända upp till sex gummor som skulle dela rummet och spiselhällen. Var och en hade sitt kosthåll efter råd och lägenhet för sig själv.
På övre kammaren hade någon av pensionärerna som var yngre och kraftigare sin bostad. Hon som skulle ha en viss uppsikt över dem som bodde på nedre botten titulerades skötaremor. Ett oförtjänt namn ty de gamla fick sköta sig själva. Men när någon dog måste hon ju läggas i fattigkistan och föras upp till kyrkogården. En sådan transport skedde då utan vidare ståt. Vid utgården Norrberga, som låg närmast, togs det åk som var närmast till hands. De dragare som vid denna tid var i bruk utgjordes av oxar så det var vanligt att den döde gamlingen i sakta mak på veddrög efter oxar fördes till gravens ro där ceremonierna utfördes i enklaste slag.

Men den utslitna livlösa kroppen stördes inte i sitt döda lugn trots det bisarra tillvägagångssättet.

Fotnot. Edvin i Stohagen var en märklig man. Han hade bland annat varit nattvakt på Sturefors slott, efterlämnade mänger med handskrivet material som farit illa av tiden och fukten.

Som källa till datautskriften har jag använt Ivan Thorns utskrift. 78 tät-

skrivna sidor omfattande nästan allt.

Sturefors i aug.2000

Helge Fransson.